Det var stort, det var häftigt, det var mycket folk, det var nervöst, det var blåbärssoppa, det var VASALOPPET!
Det gör mig enormt ledsen att Mimmie inte kunde fortsätta, verkligen! Det var Mimmies idé från början och det är Mimmies grej det här, jäkligt mycket otur att det blev som det blev.
Men jag och Eva åkte och det var häftigt.
Det som kändes allra bäst är att det kändes så bra, den där väggen kom aldrig, jag behövde inte köra 4 mil på ren vilja, det blev aldrig så jobbigt. Klart musklerna var trötta, klart man hade ont lite här o där, ffa i v knä. Men på det hela hade jag massor av energi kvar i mål –och det är en känsla jag inte kommer glömma i första taget!
Jag kände igen mig de sista 3 milen och tekniken blev bara bättre och bättre, tempot i spåren var ganska lågt, men eftersom vi inte hade någon tidspress var det bara att åka som vi kände och det var så skönt. Tiden blev till och med ganska bra (9.53) och det trots toalettkö på 20min i Risberg och hela 1h 11min gick under trängseln de tre första kilometerna.
Jag var så enormt nervös innan, fullt sympaticuspådrag –ni tjejer vet vad jag menar. Akutsköterskan Eva däremot var kolugn. Men det gick ju bra, kanske är jag lugnare innan Vättern –tveksamt
I och med att pulsen hölls nere, fick jag ingen mjölksyra och därmed ingen träningsvärk. Jag är så taggad på att fortsätta och idag har jag köpt ett par nya löparskor. Det är dags att börja springa… fast först testar jag de lite grann hemma =).
Kram på er tjejer