Att göra en Klassiker…

Det finns ett ord som sammanfattar Vasaloppet, HÄFTIGT! Det är det ord som oftast kommer upp när jag ska beskriva det för alla möjliga människor frågar om hur det gått.  För det var det, det var häftigt att stå i startfållorna bland sextontusen andra, det var häftigt att se hur hela denna massa av folk börjar röra sig samtidigt, kanske lite mindre häftigt att stå och trängas med mängder av folk i första uppförsbacken men det hör ju till det med, i alla fall om man startar långt bak. Det var häftigt med alla som tagit sina snöskotrar ut på myrarna och andra ställen för att grilla korv och heja på alla oss som åkte och det var häftigt med hela den organisation som håller upp detta arrangemang. Allt från små knattar upp till gamla damer och gubbar som tar emot dessa folkmassor som kommer in och bara längtar efter blåbärssoppa, ljummet vatten, sportdryck, buljong och inte att förglömma de goda bullarna.

Det var häftigt att efter en lite jobbigare bit när det var ett par mil kvar, tack och lov för underbara Sara då, det var bara att ta rygg på henne och försöka hålla sig där, plötsligt komma in i ett endorfinrus då all värk i såväl ljumske som rygg försvann och energin bara flödade genom kroppen. 9 km kvar och det bara flöt på, det blev ungefär som Ingemar Stenmark brukade säga; ”det är bar å åk”,  och vi åkte! Drygt en km kvar och man bara längtade efter att spurta sista biten, energin flödade det fanns ingen som helst trötthet, Saras lyckliga leende när jag säger att det här går inte nu drar vi, det var häftigt!  Att få komma på upploppet och höra någon som skriker: Heja Eva! Att få se skylten, ”I fädrens spår” och att få gå i mål tillsammans det var HÄFTIGT!

Jag lider verkligen med Mimmie som var tvungen att bryta, utan henne hade varken  Sara eller jag gjort det här och det är något jag absolut inte skulle vilja vara utan. Men resan mot klassikern fortsätter och i stället för att börja med Vasaloppet kan man avsluta med det och om Mimmie vill är jag på nästa år igen.

Kram på er alla som stöttat oss!

Ja, för Sara och mig alltså, Mimmie har ju tävlat innan och dessutom badar och solar hon sig i form så hon var inte med i dag. Men Sara och jag har varit i Mullsjö och tävlat i Stråkenloppet. Så mycket till tävlingsresultat var det väl inte att komma med förstås men det var inte det som var meningen med att starta i loppet heller. Tanken var att få känna på hur det är att köra lite längre, 4,3 mil, att få uppleva en tävling med allt vad det innebär, nummerlappshämtning, start  tillsammans med 1000 andra, att klara av att byta spår för att faktiskt köra förbi andra, klara av att hushålla med krafterna så att man håller hela tiden, dricka ljummet vatten och tycka att torr bulle är, om inte gott, så något man faktiskt vill ha just då, känna att magen klarar av sportdryck även under tiden kroppen jobbar, och slutligen lyckas med att få av sig skidorna efter genomfört lopp….det sista fick jag dock hjälp med av en kille som hade lite samma problem själv. En annan erfarenhet rikare är att använda sig av gemensam toa, fyra stycken i samma bås, ja, det var en gammal lagård, toaletterna var  tillverkade av en låg tunna och plywoodskiva, inga problem när man är kissnödig. Tiden är väl inget att skryta med, 4,24,19  innebar att det var betydligt flera före mig än efter, men det känns helt ok ändå. Det viktigaste är att jag hade gott om krafter kvar när jag gick i mål, jag hade orkat fortsätta, fel på ett sätt kanske, men för mig känns det bra, det här var ju faktiskt bara ett träningslopp inför Vasaloppet. Och det är en och en halv månad kvar så jag kommer att hinna med att få fler skidmil i benen innan dess.