Jag klarade klassikern, men oj vad sista etappen var tuff… inte så mycket pga sträckan och backarna. Mer för publiken.
Tänk er en tjej som älskar att springa, som de senaste 5 åren drömt om att springa Lidingöloppet eftersom det är ett av få långlopp som går helt på grus och när hon väl ska göra det måste hon GÅ från start till mål.
Jag har fortfarande ont i rumpan sedan jag ramlade ner i spagat för 9 veckor sedan, så pass att jag inte kan ta ett enda löpsteg… såvida det inte är rejäl nerförbacke så att jag inte behöver lyfta benet så högt. Men för att jag var anmäld och ändå skulle till Stockholm och för att klara klassikern bestämde jag mig för att försöka fixa spärrtiderna gåendes.
Jag klarade det.
Men jag har aldrig varit med om att publiken dragit ner mig istället för att göra mig glad. Alla rop ”kom igen då, spring lite” ”kämpa kämpa” ”höj tempot, det orkar du” och blickarna efter 2km när jag gick ”redan”… det var så jobbigt att de musklerna jag hade mest ont i efter loppet var nacken då jag stirrat i backen i 4h och 15min istället för att tjoa med publiken.
Men fan vad grym jag är som klarade det!
Nu kör vi ett år till tjejer =)
Och nästa år ska jag fan springa… jag har bokat tid hos en sjukgymnast och imorgon får jag min dom!
Kommentera